Veckan har haft sina upp och ner gångar..

Alma har blivit jätteförkyld under veckan :( Hon är inte jätte påverkad men ändå.. Man vill så himla gärna hjälpa till på något sätt men det är ju inte så lätt precis.. Vi försöker ha henne på bröstet så mycket som möjligt, för det märks att hon gillar det...

***

Tyvärr har vi även kommit i luven lite på personalen här och det har varit så himla jobbigt, men nu har det ordnat upp sig igen..

***

Det hela började i tisdags när vi skulle få ett familjerum, där vi skulle få ha Alma hos oss hela dagarna, nätterna skulle hon få ligga ute på en sal nu i början... Allt var frid och fröjd ända tills Alma började dippa i pulsen, de hade lovat mig innan att de skulle komma om hon larmade "rött", men ingen kom! Efter tredje gången ringde jag på signal klockan och frågade vart de var? Fick inget svar överhuvudtaget, sköterskan sa något i stil med att hon inte var mogen för detta än.. Jag tyckte inte alls det hade något med detta att göra, men jag sa inget om det.

Hon gick ut och det tog inte lång tid förrän Alma dippade igen, tror ni att de kom in nu? Nej då...

Vi sextiden skulle Alma äta och då kom en sköterska in med maten och ni kan ju tänka er hur skärrad och stressad jag var! Sambon och sköterskan började smågnabba lite med varandra och tillslut bröt jag ihop och fick fram att "ni får ta henne! Detta är inte vårt jobb!!" Då blev det fart på sköterskan och Alma fick ligga ute på salen igen..

Det var så fruktansvärt hemskt att ha henne hos oss, hon var som en grå geleklump med blå-lila läppar och även fast det kanske inte är så ovanligt för såna som jobbar med sånt här, så blev det en riktig skräck upplevelse för oss..

Här kunde vår hemska dag tagit slut, men tyvärr var den inte det...

***

De märkte på oss att vi var riktigt skärrade så de ringde efter läkaren som jobbade eftermiddag och hon kom och pratade med oss. Vi ville ju att de skulle kolla upp henne med nya provtagningar och en lung röntgen (Hon hade nämligen en inflammation på lungan också) och även kolla om hon behövde hjälp med att bajsa. Läkaren bara avfärdade allt som vi sa och vi hann inte prata till punkt innan hon avbröt oss! När hon gick kände jag mig ännu mer maktlös än tidigare. Jag visste att Alma inte var som vanligt men det var ingen som lyssnade på oss!! Efter en stund kom läkaren tillbaka och hade ändå ringt till överläkaren på avdelningen som hade bakjour denna kvällen.. Han tyckte absolut att de skulle ta nya infektionsprover och en ny lungröntgen.. Ok, tyckte vi.. Äntligen händer det nått.. "Men magen då?", frågade jag.. Man ska inte reta barnen i rumpan eller ge lavemang, det är inte bra, fick jag till svar. Då höjde jag rösten lite och svarade henne lite förtvivlat: Men hon kan ju inte bajsa!! Då mumlade hon nått om att de kanske kunde kolla det sen när de visste hur de andra proverna var..

***

Inför natten kom det ny personal och sambon gick och pratade med läkaren som skulle jobba, förklarade allt och han blev inte avbruten. Den läkaren ringde överläkaren igen och han sa med en gång, ja men ge henne lavemang.

Tror ni att vi blev lättade.. Gumman fick bajsa och det kom ut en hel del.. Efter det blev dipparna mindre...

***

Efter denna episoden har det blivit bra igen är bäst att tillägga.. Läkaren har fått tillsägelse och de ska kolla över hur detta med familjerummen fungerar.. De andra sköterskorna och läkarna har vi jättebra "relation" till så vi är inte långsinta på något sätt. Förhoppningsvis leder detta till att allt blir bättre till nästa gång.. Men vi var ganska svetta där ett tag..

***

Kram