Oj, oj här har det hänt saker sen sist som ni säkert misstänker eftersom jag inte skrivit på ett tag.. Det visade sig i tisdags att det inte alls var så bra inne i magen på mig så vi fick en tid för kejsarsnitt på onsdagen klockan 7.30.

***

Narkos läkaren kom och pratade med oss och sa att jag skulle få vara vaken under operationen, det var det bästa för barnet och då tyckte vi att det var självklart, så fick det bli..

Efter det var det dags för oss att flytta, först in på en rundvandring på avd 10 där vår bebis skulle få bo ett tag framöver och sen fick vi ett rum på förlossningen.. Allt hände i ett rasande tempo och jag fattade verkligen ingenting, kändes som man gick i en dröm och att allt var en enda stor röra..

Väl inne på förlossningsrummet kom min läkare som följt mig under min resa genom åren och hon var inte alls nöjd med att jag skulle förlösas dagen efter.. Hon fattade inte varför de skulle vänta? De vet att barnet inte mår bra och att det ska ut, varför inte göra det under kvällen i stället i lugn och ro, än att det kanske kunde bli ett akut snitt under natten istället? De visste ju faktiskt inte hur länge barnet ändå skulle klara sig inne i magen.. Jag var bara tacksam för tanken hade slagit mig också, dessutom visste jag ju att min natt skulle bli väldigt lång och sömnlös... Hon och den andra läkaren ringde och pratade med alla i läkarteamet igen och hon lyckades övertyga dem om att göra operationen..

***

Jag gjordes i ordning för operation och då såg jag även på ctg-kurvan de satt att bebisen inte mådde så bra.. Varje gång jag hade en sammandragning, vilket var typ var tredje minut, försvann barnets hjärtljud en stund...

In i operationsrummet och så fort bedövningen tagit så började de böka i magen på mig, måste erkänna att det var ganska otäck. Gjorde såklart inte ont men man kände ju ändå hur de drog och slet.. Usch..

21:18 är vår dotter Alma född och hon vägde 910gram när hon kom ut..

***

Sen låg jag på IVA under natten, jag blödde väldigt lätt under operationen så de behövde sätta ett dränage på mig.. Dessutom fick jag två plasma påsar och en blodpåse under natten.. Var mest vaken hela tiden.. Hade väldigt svårt att slappna av, händer ju något därinne hela tiden och det var spädbarn där som bara gråt och gråt. Sambon kom och rapporterade hur det var med Alma och hon var stabil..

***

Vid sex tiden på morgonen kom de och hämtade mig från avd 11 och körde mig direkt till avd 10 där Alma var.. Första gången jag fick se henne och känna på henne och himmel vad jag grinade!!! Ändå fattade jag ingenting på nått konstigt sätt..Började må illa och sen höll jag på att somna så jag orkade inte vara där så länge..

Hela dagen sov, sov och sov jag.. Sambon matade mig när jag skulle äta och mellan tuggorna så somnade jag! På kvällen satte han mig i rullstolen och körde mig till henne och vi var där en liten stund, men jag hade fortfarande svårt att förstå att det var min dotter..

***

På torsdagen vilade jag på fm och på eftermiddagen var jag inne hos Alma i två timmar, sambon åkte hem och hämtade mer kläder och sånt och menas jag satt där och gråt så gav de henne lavemang. Hon hade inte bajsat än så de försökte få igång magen på henne.. Sen fick jag åka tillbaka och vila och äta på mitt rum.

På kvällen fick jag henne vid mitt bröst för första gången och vilken känsla!! Det behövdes verkligen!! Först då som jag verkligen börja fatta att detta är mitt barn! I tre timmar låg jag och bara njöt.

Doktorn kom och pratade med oss igen och de hade röntgat magen på henne eftersom hon inte bajsat spontant än och de såg något hinder i tjocktarmen på henne.. De hade skickat bilderna till Göteborg och deras läkare skulle titta på det och se om de måste ta över henne en stund..

Runt halv två på natten kom läkaren och berättade att vi nästa morgon måste lämna sjukhuset och åka till Göteborg, kanske kunde bli en operation för henne!

***

Bara att packa igen och från början var det meningen att hon skulle få åka helikopter och vi skulle åka taxi ner till Gtb, men precis innan vi skulle åka ändrades allt så vi fick flyga i stället..

Ett litet flygplan med plats för 4 personer en kuvös, en liggandes på bår och två piloter.. Kändes verkligen som doktorn kan komma.. Vi flög på ungefär 20 minuter så den resan gick ganska smärtfritt.. Ganska jobbigt för mig som inte kunde gå så bra och jag var dessutom den mest instabila människan på jorden, just då.. Himmel vad förstörd jag var!

Väl nere i Göteborg fick vi tillslut ett rum på avd 315 där vi vilade en stund, jag var helt slut!!

***

Så här är vi nu.. Vi har ett rum utan radio, tv eller vatten men vi vet att Alma har den bästa tänkbara vården och då spelar inget annat någon roll.. Det har inte blivit någon operation än för de har röntgat henne och kontrasten har gått igenom men hon har inte bajsat spontant än.. Vi väntar och väntar.. Annars är läget ganska bra med henne just nu, hon har ingen hjälp med andningen över huvudtaget men det är sånt som kan ändras snabbt har vi fått vetat. Vi tar timme för timme och försöker vara med henne så mycket som möjligt.

***

Kram