Testade nu på morgonen och det stod: Inte gravid.

Det är nog så denna gången att det inte tog sig... Får väl räkna med att Bim är på söndag så nu blir det inget mer test före det i allafall! Finns fortfarande chans så länge mensen är borta.. Jag vet....

I dag ska vi åka till "fjällen" och åka skidor och det ska bli så skönt, ända tills på söndag är vi borta... Ser ut som att det ska bli fint väder och för mig spelar det inte så jättestor roll. Älskar att åka skidor och då spelar inte vädret så stor roll..

***

Ha det bra!
Kram

Idag är det en mindre bra dag..
Humöret går verkligen upp och ner just nu, idag känns det inte alls som jag är gravid. Känslan har försvunnit, inte de andra symtomen men ändå.. Jag vet att det bara är att vänta och se, men ibland är det så jobbigt!

På torsdag blir det testdag igen om inte mensen kommer innan dess.

Kram

Nutid

Ja, hur ligger vi till nu?
Den 21 Januari tog jag ut spiralen, den 22/1 kom mensen. (Tänk att man kan bli så glad att "hon" kommer) På den femte mensdagen började jag knapra pergotime, den här gången fick jag mycket mer biverkningar än förra gången. Typ alla... Svettningar till tusen, svårt att sova och mådde allmänt dåligt. (Inte för att det spelar någon roll, men ändå..)
Tyvärr vet jag inte riktigt när jag hade Äl, jag fick utslag på teststickorna på dag 24 och 25, men det kändes väldigt sent när jag har ätit pergo.

Förra veckan började min mage att svullna, trött till tusen och jag fick ont bak i ryggen... Men det känns inte som att det betyder nått för så snabbt kan man ju inte få grav. tecken.. Var ju tvungen att testa på onsdagen (dag 28) men det var negativt. Tänkte att jag kanske hade haft Äl tidigare utan att testerna visat det..
Igår testade jag igen (dag31) men negativt, så jag kanske är skengravid... Men så länge inte mensen kommer så finns det ju en chans..

*****

Kram!!

Jag fick hela tiden gå på regelbundna blodprover under den här perioden och den 16 november ringde Dr A när jag var på jobbet..
Så fort jag såg att det var privat nummer så visste jag vad som väntade..
-Hcg halten sjunker inte som den ska och det finns ingen anledning att göra en skrapning till så på måndag får du börja med en cellgiftsbehandling. I och med det här så blir det ett års graviditetsförbud från det att hcg halten är nere på 0..
Behöver jag berätta att jag var djupt under isen igen.. Himmel vad jag grät den helgen, ångesten kom smygande igen och allt var så himla jobbigt! Under helgen ringde min nya läkare och var inte lika orolig som Dr A, hon sa att proverna iofs inte sjunkit som de skulle men de hade sjunkit. Hon ville därför att jag skulle ta ett nytt blodprov på måndagen och komma till henne i K på tisdagen. Sambon fick ta ledigt från jobbet och det var med stor oro vi åkte till kvinnokliniken.
Så fort vi kom in berättade hon att proverna från förra veckan till den här veckan hade ökat nu så jag skulle bli inlagd och få min första cellgiftsbehandling redan nu. Jag fick ett eget rum och jag trodde verkligen att livet var slut, vad är det som händer?

Klockan 18.00 den kvällen fick jag min första behandling, det här var ingen dos man tappade håret av och det var jag vädigt tacksam för. En vecka skulle jag ligga inne för jag fick cellgifter varje dag.. De var helt underbara på avdelningen, såklart att man fick en bättre relation till några av sköterskorna men så är det ju alltid. Min telefon gick varm, mina kompisar och familj var också dem helt underbara!
Jag fick göra en skiktröntgen på hjärnan, lungorna och livmodern de fann någonting på min lunga men det skulle jag inte oroa mig för.. :) Tror ni jag klarade det? Än idag undrar jag på det...

När helgen kom fick jag permission och fick åka hem, däremot var jag tvungen att vara tillbaka på sjukhuset klockan 18:00 på lördagen och söndagen. Men det gjorde jag så gärna, bara jag fick komma hem! Så fort vi kom hem var det som om hela jag bara rasade ihop, på nåt sätt hade jag nog trott att allt bara blir bra när jag kommer hem och det blev det ju inte. Återigen avlöste ångest attackerna varandra..
På söndagen fick jag i allafall åka hem och vara hemma en vecka. De lovade att försöka fixa till så jag kunde få min behandling här hemma istället. De närmaste 6 veckorna var jag sjukskriven för när min hcg halt var nere på 0 skulle jag få ytterligare två behandlingar med cellgifter.
Jag räknade snabbt ut att min tredje omgång med cellgifter var på... Julafton.... Kul...

När jag närmade mig vecka 3 med cellgifter ringde de och sa att jag skulle få sätta in en picc-line så de slapp att sticka mig varje dag och i efterhand vet vi alla att det var tur...
Jag fick ganska många cellgiftsbehandlingar..
Jag skulle även få min behandling här på sjukhuset i hemstaden under veckorna, på helgerna hade de inte öppet så då var jag tvungen att åka till K.
Så varannan helg var vi uppbokade i nästan tre månaders tid. Läkarna trodde inte att det skulle ta riktigt så lång tid, men det gjorde det.. I slutet av januari var mina värden nere på under tre och det var helt ok..

När jag var hemma så började jag såklart att läsa massor om druvbörd på nätet och jag märkte att så fort jag läste om det, mådde jag mycket sämre.. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att sluta man blev ju så himla rädd!

Under 2008 har jag tagit ganska många blodprover och jag har gjort ytterligare två skiktröngen. Men allt har varit bra som tur är.. När den sista skiktröntgen var klar ringde jag till bm och beställde en tid för att ta ut spiralen. Då kände jag att jag kunde börja tänka lite på barn igen!!

*****

Kram Alma

Efter ytterligare någon vecka ringde Dr A upp mig igen och berättade att jag hade den "bra" sortens mola och det var så skönt att höra! Detta innebar att jag "bara" skulle få ett halvårs graviditetsförbud istället för ett år.
Lungröntgen kom tillbaka och den var också helt normal, så jag såg äntligen slutet på denna resan.
Men efter några dagar ringde Dr A igen och berättade att hcg halten inte sjönk som den skulle så jag behövde göra ännu en skrapning!

Den här gången var det inte lika jobbigt som den första, jag visste ju på ett sätt vad som skulle hända. Men det är klart att jag inte tyckte att det skulle bli roligt.. Pappa körde mig dit, för då behövde sambon inte ta mer ledigt ifrån jobbet, utan han kunde hämta mig efteråt istället.
Precis innan jag skulle in för skrapningen sa den ena sköterskan: - Du är en sån reklamation du... Ha ha, så innan jag somnade skrattade jag!!
Den här gången sov jag länge! Vilken skillnad! Jag mådde hur bra som helst när jag vaknade och jag kunde nästan åka hem med en gång. Inga smärtor eller någonting.

*****

Kram Alma

Druvbörd

Helgen gick och jag hade fortsatt väldigt ont i huvudet. På måndag morgon vaknade jag extra tidigt och kände med en gång att något var fel. Jag var jätte blöt mellan benen så jag hoppa upp ur sängen och sprang in på toa. Mycket blod var det.
Som tur var hade inte sambon hunnit åka till jobbet, så han ringde och sjukanmälde sig. Jag ringde till jobbet och grinade, efter det ringde jag till mamma och pappa. De skulle åka utomlands samma dag så för dem började inte resan bra... Mamma tyckte absolut att jag skulle åka in akut, men jag kände bara tomhet, varför ska jag göra det när allt redan var för sent...
Ringde till gyn så snart de öppnade och jag fick tid hos dem samma dag, efter det ringde jag även till min bm som strök min tid för inskrivningen på onsdag.

Vi kom in till gyn och fick en kvinnlig läkare eller gynekolog, jag har ingen aning om vad hon var för nåt. Hon gjorde ett VUL på mig och som hon sa så fann hon inget hjärtljud, men jag fick en ny tid på onsdag samma vecka för ett nytt VUL. Jag slutade mer eller mindre att blöda efter detta så tisdagen var ganska lugn på den fronten, men inte känslomässigt såklart.
Onsdagen kom och vi åkte in på nytt till gyn, det kom in en gammal manlig läkare som jag förstod att vi skulle få, men han tog en annan patient. Efter det kommer det en ung kille (typ drygt 30 kändes det som) och ropade upp mig.. Just i den stunden kändes det jätte jobbigt att en person som är i samma ålder som mig själv ska undersöka mig.
Hoppade upp i den härliga stolen igen och han började undersökningen. Så fort han fick se på skärmen sa han med en gång att detta är fel, så här ska det inte se ut. Han gick och hämtade den andra läkaren och han tittade han också, nej sa även han det här ser ut som något som kallas för druvbörd. Öh, ok tänkte jag. Jag hade ju läst om det någon gång på något forum, men så mycket mer än om att det kunde bli så, visste jag inte. Min unga läkare som jag helt ändrat uppfattning om inne på undersökningen, sa till oss att vi skulle sätta oss i ett rum och prata.

Han berättade lite om druvbörd, att han skulle sätta upp en tid för skrapning så fort som möjligt och att jag skulle behöva göra en lungröntgen. Jag skulle få gå och ta ett blodprov på en gång för att se hur högt min hcg halt låg. När jag kom tillbaka från blodprovet, hade han redan fixat en tid i K för skrapning och han själv skulle göra den! Det kändes jättebra för mig! Han berättade lite mer om druvbörd och sa att i vissa fall leder detta till cellgifter, men det var väldigt ovanligt. Sambon frågade med en gång om det var någon fara för mig och han svarade snabbt att så var inte fallet.

Torsdagen var jätte jobbig. Jag har ju aldrig varit sövd någon gång förut och jag var livrädd. Ett ganska stort ångest anfall fick jag så det kändes bra att sambon var hemma med mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag skulle skrapas vid nio tiden på morgonen och jag sov inte några många timmar natten innan. Grinande hela den en timmes långa färden som det tog för oss att ta oss dit.. När vi var framme så fick jag några tabletter som skulle göra mig lite lugnare och smärtstillande. Det gick ganska bra när vi satt i väntrummet så tabletterna gjorde nog sin verkan. De ropade upp mig och strax innan nio kom läkaren A och det var det sista jag såg innan klockan var.... Kvart över nio! Jag vaknade innan vi lämnat operationsrummet, de var precis klara med mig. jag kommer ihåg allt efter det. Hade ont som bara den i magen och så fort jag kommit in på uppvaket fick jag smärtstillande och det var så skönt. Var vaken hela tiden där inne och efter ca dryg en timme, fick jag åka vidare till andra delen av uppvaket. Dr A kom ner efter en stund och berättade att det var druvbörd eller mola som det också kallas. Jag hade haft många "druvor" i livmodern. Frågade om jag kunde få bli sjukskriven och det var inga problem. Två ytterligare veckor fick jag vara hemma och det kändes så bra!
250 000 i hcg halt hade jag haft på onsdagen när de tog prover så att jag hade huvudvärk var inte alls konstigt.

De följande två veckorna var väldigt jobbiga. Just i den här vevan skulle vi flytta till ett annat hus och det skulle städas, flyttas möbler, packas och tapetseras om i det nya huset och i början orkade jag ingenting. Tur att man har underbara kompisar och släkt!
I slutet av vecka 2 började jag så smått att orka mer, men det var tufft!

Positiva beskedet

Under de följande två veckorna började jag känna på mig att jag var gravid.. Hade bara en "känsla" av det. Gjorde några gravtester som var negativa, men jag kände på mig att jag bara testat för tidigt..
Efter ca 14 dagar kom det lite lite brunt blod i trosan och då var jag snabbt in på toan och gjorde ett test till.. Visst var det positivt!!
Lyckan var helt total! Första försöket med pergotime och det tog sig! Ringde till mödravården och jag fick en tid till inskrivningssamtalet, bara några veckor efter. Här hade de delat in den första inskrivningen i två delar så det var därför jag kom in så tidigt..

Sambon behövde inte följa med på det första, utan det var viktigare att han kom med på det andra.. Jag fick massor av broschyrer och bm tyckte inte jag behövde fylla i lappen om alkoholvanor, cigarett förbrukning, jag hade ju en "guldklimp" i magen.. ( Hade såklart berättat snabbt om min historia) Fick en ny tid på onsdagen i vecka 11 för den andra delen av inskrivningen..

Vecka 11 närmade sig med stormsteg, hade inte så jätte mycket symtom på att jag var gravid. Svullen mage, ont i nedre delen bak i ryggen och ju närmare vecka 11 jag kom ju mer huvudvärk började jag få... Försökte hålla mig ifrån både kaffe och värktabletter, men tillslut gick det inte... I slutet av vecka 10 började jag dagen med både kaffe och värktablett, tur att jag snart skule till bm...

Bakgrund!

Min resa började i Juli 2005.
Jag skulle sluta med p-piller och som så många andra var vi väldigt förväntansfulla! I september skulle vi åka utomlands för första gången tillsammans och jag kände att det gjorde ingenting om det inte tog sig innan dess...

Jag har alltid haft en känsla av att jag har svårt för att bli gravid, vet inte riktigt varför.. Kan ha att göra med att andra kompisar inte kunnat missat ett p-piller menas jag har missat en och två och tre dagar. Jag har alltid haft oregelbunden mens, aldrig vetat när den ska komma, inga smärtor i samband med vare sig ägglossning eller mens. Kanske är det därför, som sagt jag vet inte.

Efter några månader så började känslan av att det är nått som är fel att infinna sig.. Läste på nätet och där stod det att om man inte blir gravid inom ett år kan man ta kontakt med sjukvården och få hjälp.. Min känsla av att nåt var "fel" blev bara större och större ju mer månaderna gick..

Efter ett år tog jag modet till mig och gick till min husläkare för att få hjälp, och det var med stor skam jag gick dit.. Jag tyckte det var så jobbigt! Så himla okvinnligt!!
Det blev inte bättre av att doktorn sa att jag bara var stressad över att jag inte blivit gravid och att det satt i huvudet på mig... Att jag var så ung och har hela livet framför mig..
Jag grinade när jag satt på väg hem bilen, jag var så förödmjukad. Jag hade äntligen vågat mig dit och han bara körde över mig! Jag var så sårad..

Efter ytterligare ett halvår tog jag kontakt med sjukvården igen men inte till min husläkare. Ringde till gyn med en gång och de tog mig på allvar.. Ställde oss på kö där..
Efter två eller tre månader kom vi in på vårt första möte. Vi skulle utredas båda två, först skulle jag ta lite olika blodprover och göra ett VUL. Om allt det såg normalt ut skulle sambon få göra ett spermatest, för de tyckte inte det var så stor ide att jag skulle bli grundligt undersökt, om "felet" ändå låg hos sambon... Mina tester var normala och även sambons..

I Juni var vi utredda och det var inget "fel" på någon av oss, jag fick utskrivet en medicin som skulle göra att jag fick en blödning och sen även pergotime för att stimulera ägglossningen.. Vi räknade ut att om vi gjorde det skulle vi få mysa som mest när vi var på västkusten med min familj så vi bestämde oss för att invänta mensen i alla fall..
Sagt och gjort och efter 5:e mensdagen satte jag igång och knaprade pergotime..