Jag fick hela tiden gå på regelbundna blodprover under den här perioden och den 16 november ringde Dr A när jag var på jobbet..
Så fort jag såg att det var privat nummer så visste jag vad som väntade..
-Hcg halten sjunker inte som den ska och det finns ingen anledning att göra en skrapning till så på måndag får du börja med en cellgiftsbehandling. I och med det här så blir det ett års graviditetsförbud från det att hcg halten är nere på 0..
Behöver jag berätta att jag var djupt under isen igen.. Himmel vad jag grät den helgen, ångesten kom smygande igen och allt var så himla jobbigt! Under helgen ringde min nya läkare och var inte lika orolig som Dr A, hon sa att proverna iofs inte sjunkit som de skulle men de hade sjunkit. Hon ville därför att jag skulle ta ett nytt blodprov på måndagen och komma till henne i K på tisdagen. Sambon fick ta ledigt från jobbet och det var med stor oro vi åkte till kvinnokliniken.
Så fort vi kom in berättade hon att proverna från förra veckan till den här veckan hade ökat nu så jag skulle bli inlagd och få min första cellgiftsbehandling redan nu. Jag fick ett eget rum och jag trodde verkligen att livet var slut, vad är det som händer?

Klockan 18.00 den kvällen fick jag min första behandling, det här var ingen dos man tappade håret av och det var jag vädigt tacksam för. En vecka skulle jag ligga inne för jag fick cellgifter varje dag.. De var helt underbara på avdelningen, såklart att man fick en bättre relation till några av sköterskorna men så är det ju alltid. Min telefon gick varm, mina kompisar och familj var också dem helt underbara!
Jag fick göra en skiktröntgen på hjärnan, lungorna och livmodern de fann någonting på min lunga men det skulle jag inte oroa mig för.. :) Tror ni jag klarade det? Än idag undrar jag på det...

När helgen kom fick jag permission och fick åka hem, däremot var jag tvungen att vara tillbaka på sjukhuset klockan 18:00 på lördagen och söndagen. Men det gjorde jag så gärna, bara jag fick komma hem! Så fort vi kom hem var det som om hela jag bara rasade ihop, på nåt sätt hade jag nog trott att allt bara blir bra när jag kommer hem och det blev det ju inte. Återigen avlöste ångest attackerna varandra..
På söndagen fick jag i allafall åka hem och vara hemma en vecka. De lovade att försöka fixa till så jag kunde få min behandling här hemma istället. De närmaste 6 veckorna var jag sjukskriven för när min hcg halt var nere på 0 skulle jag få ytterligare två behandlingar med cellgifter.
Jag räknade snabbt ut att min tredje omgång med cellgifter var på... Julafton.... Kul...

När jag närmade mig vecka 3 med cellgifter ringde de och sa att jag skulle få sätta in en picc-line så de slapp att sticka mig varje dag och i efterhand vet vi alla att det var tur...
Jag fick ganska många cellgiftsbehandlingar..
Jag skulle även få min behandling här på sjukhuset i hemstaden under veckorna, på helgerna hade de inte öppet så då var jag tvungen att åka till K.
Så varannan helg var vi uppbokade i nästan tre månaders tid. Läkarna trodde inte att det skulle ta riktigt så lång tid, men det gjorde det.. I slutet av januari var mina värden nere på under tre och det var helt ok..

När jag var hemma så började jag såklart att läsa massor om druvbörd på nätet och jag märkte att så fort jag läste om det, mådde jag mycket sämre.. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att sluta man blev ju så himla rädd!

Under 2008 har jag tagit ganska många blodprover och jag har gjort ytterligare två skiktröngen. Men allt har varit bra som tur är.. När den sista skiktröntgen var klar ringde jag till bm och beställde en tid för att ta ut spiralen. Då kände jag att jag kunde börja tänka lite på barn igen!!

*****

Kram Alma