Druvbörd
Helgen gick och jag hade fortsatt väldigt ont i huvudet. På måndag morgon vaknade jag extra tidigt och kände med en gång att något var fel. Jag var jätte blöt mellan benen så jag hoppa upp ur sängen och sprang in på toa. Mycket blod var det.
Som tur var hade inte sambon hunnit åka till jobbet, så han ringde och sjukanmälde sig. Jag ringde till jobbet och grinade, efter det ringde jag till mamma och pappa. De skulle åka utomlands samma dag så för dem började inte resan bra... Mamma tyckte absolut att jag skulle åka in akut, men jag kände bara tomhet, varför ska jag göra det när allt redan var för sent...
Ringde till gyn så snart de öppnade och jag fick tid hos dem samma dag, efter det ringde jag även till min bm som strök min tid för inskrivningen på onsdag.
Vi kom in till gyn och fick en kvinnlig läkare eller gynekolog, jag har ingen aning om vad hon var för nåt. Hon gjorde ett VUL på mig och som hon sa så fann hon inget hjärtljud, men jag fick en ny tid på onsdag samma vecka för ett nytt VUL. Jag slutade mer eller mindre att blöda efter detta så tisdagen var ganska lugn på den fronten, men inte känslomässigt såklart.
Onsdagen kom och vi åkte in på nytt till gyn, det kom in en gammal manlig läkare som jag förstod att vi skulle få, men han tog en annan patient. Efter det kommer det en ung kille (typ drygt 30 kändes det som) och ropade upp mig.. Just i den stunden kändes det jätte jobbigt att en person som är i samma ålder som mig själv ska undersöka mig.
Hoppade upp i den härliga stolen igen och han började undersökningen. Så fort han fick se på skärmen sa han med en gång att detta är fel, så här ska det inte se ut. Han gick och hämtade den andra läkaren och han tittade han också, nej sa även han det här ser ut som något som kallas för druvbörd. Öh, ok tänkte jag. Jag hade ju läst om det någon gång på något forum, men så mycket mer än om att det kunde bli så, visste jag inte. Min unga läkare som jag helt ändrat uppfattning om inne på undersökningen, sa till oss att vi skulle sätta oss i ett rum och prata.
Han berättade lite om druvbörd, att han skulle sätta upp en tid för skrapning så fort som möjligt och att jag skulle behöva göra en lungröntgen. Jag skulle få gå och ta ett blodprov på en gång för att se hur högt min hcg halt låg. När jag kom tillbaka från blodprovet, hade han redan fixat en tid i K för skrapning och han själv skulle göra den! Det kändes jättebra för mig! Han berättade lite mer om druvbörd och sa att i vissa fall leder detta till cellgifter, men det var väldigt ovanligt. Sambon frågade med en gång om det var någon fara för mig och han svarade snabbt att så var inte fallet.
Torsdagen var jätte jobbig. Jag har ju aldrig varit sövd någon gång förut och jag var livrädd. Ett ganska stort ångest anfall fick jag så det kändes bra att sambon var hemma med mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag skulle skrapas vid nio tiden på morgonen och jag sov inte några många timmar natten innan. Grinande hela den en timmes långa färden som det tog för oss att ta oss dit.. När vi var framme så fick jag några tabletter som skulle göra mig lite lugnare och smärtstillande. Det gick ganska bra när vi satt i väntrummet så tabletterna gjorde nog sin verkan. De ropade upp mig och strax innan nio kom läkaren A och det var det sista jag såg innan klockan var.... Kvart över nio! Jag vaknade innan vi lämnat operationsrummet, de var precis klara med mig. jag kommer ihåg allt efter det. Hade ont som bara den i magen och så fort jag kommit in på uppvaket fick jag smärtstillande och det var så skönt. Var vaken hela tiden där inne och efter ca dryg en timme, fick jag åka vidare till andra delen av uppvaket. Dr A kom ner efter en stund och berättade att det var druvbörd eller mola som det också kallas. Jag hade haft många "druvor" i livmodern. Frågade om jag kunde få bli sjukskriven och det var inga problem. Två ytterligare veckor fick jag vara hemma och det kändes så bra!
250 000 i hcg halt hade jag haft på onsdagen när de tog prover så att jag hade huvudvärk var inte alls konstigt.
De följande två veckorna var väldigt jobbiga. Just i den här vevan skulle vi flytta till ett annat hus och det skulle städas, flyttas möbler, packas och tapetseras om i det nya huset och i början orkade jag ingenting. Tur att man har underbara kompisar och släkt!
I slutet av vecka 2 började jag så smått att orka mer, men det var tufft!
Helgen gick och jag hade fortsatt väldigt ont i huvudet. På måndag morgon vaknade jag extra tidigt och kände med en gång att något var fel. Jag var jätte blöt mellan benen så jag hoppa upp ur sängen och sprang in på toa. Mycket blod var det.
Som tur var hade inte sambon hunnit åka till jobbet, så han ringde och sjukanmälde sig. Jag ringde till jobbet och grinade, efter det ringde jag till mamma och pappa. De skulle åka utomlands samma dag så för dem började inte resan bra... Mamma tyckte absolut att jag skulle åka in akut, men jag kände bara tomhet, varför ska jag göra det när allt redan var för sent...
Ringde till gyn så snart de öppnade och jag fick tid hos dem samma dag, efter det ringde jag även till min bm som strök min tid för inskrivningen på onsdag.
Vi kom in till gyn och fick en kvinnlig läkare eller gynekolog, jag har ingen aning om vad hon var för nåt. Hon gjorde ett VUL på mig och som hon sa så fann hon inget hjärtljud, men jag fick en ny tid på onsdag samma vecka för ett nytt VUL. Jag slutade mer eller mindre att blöda efter detta så tisdagen var ganska lugn på den fronten, men inte känslomässigt såklart.
Onsdagen kom och vi åkte in på nytt till gyn, det kom in en gammal manlig läkare som jag förstod att vi skulle få, men han tog en annan patient. Efter det kommer det en ung kille (typ drygt 30 kändes det som) och ropade upp mig.. Just i den stunden kändes det jätte jobbigt att en person som är i samma ålder som mig själv ska undersöka mig.
Hoppade upp i den härliga stolen igen och han började undersökningen. Så fort han fick se på skärmen sa han med en gång att detta är fel, så här ska det inte se ut. Han gick och hämtade den andra läkaren och han tittade han också, nej sa även han det här ser ut som något som kallas för druvbörd. Öh, ok tänkte jag. Jag hade ju läst om det någon gång på något forum, men så mycket mer än om att det kunde bli så, visste jag inte. Min unga läkare som jag helt ändrat uppfattning om inne på undersökningen, sa till oss att vi skulle sätta oss i ett rum och prata.
Han berättade lite om druvbörd, att han skulle sätta upp en tid för skrapning så fort som möjligt och att jag skulle behöva göra en lungröntgen. Jag skulle få gå och ta ett blodprov på en gång för att se hur högt min hcg halt låg. När jag kom tillbaka från blodprovet, hade han redan fixat en tid i K för skrapning och han själv skulle göra den! Det kändes jättebra för mig! Han berättade lite mer om druvbörd och sa att i vissa fall leder detta till cellgifter, men det var väldigt ovanligt. Sambon frågade med en gång om det var någon fara för mig och han svarade snabbt att så var inte fallet.
Torsdagen var jätte jobbig. Jag har ju aldrig varit sövd någon gång förut och jag var livrädd. Ett ganska stort ångest anfall fick jag så det kändes bra att sambon var hemma med mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag skulle skrapas vid nio tiden på morgonen och jag sov inte några många timmar natten innan. Grinande hela den en timmes långa färden som det tog för oss att ta oss dit.. När vi var framme så fick jag några tabletter som skulle göra mig lite lugnare och smärtstillande. Det gick ganska bra när vi satt i väntrummet så tabletterna gjorde nog sin verkan. De ropade upp mig och strax innan nio kom läkaren A och det var det sista jag såg innan klockan var.... Kvart över nio! Jag vaknade innan vi lämnat operationsrummet, de var precis klara med mig. jag kommer ihåg allt efter det. Hade ont som bara den i magen och så fort jag kommit in på uppvaket fick jag smärtstillande och det var så skönt. Var vaken hela tiden där inne och efter ca dryg en timme, fick jag åka vidare till andra delen av uppvaket. Dr A kom ner efter en stund och berättade att det var druvbörd eller mola som det också kallas. Jag hade haft många "druvor" i livmodern. Frågade om jag kunde få bli sjukskriven och det var inga problem. Två ytterligare veckor fick jag vara hemma och det kändes så bra!
250 000 i hcg halt hade jag haft på onsdagen när de tog prover så att jag hade huvudvärk var inte alls konstigt.
De följande två veckorna var väldigt jobbiga. Just i den här vevan skulle vi flytta till ett annat hus och det skulle städas, flyttas möbler, packas och tapetseras om i det nya huset och i början orkade jag ingenting. Tur att man har underbara kompisar och släkt!
I slutet av vecka 2 började jag så smått att orka mer, men det var tufft!
Förstår att det var tufft!
SvaraRadera/ Lilla jag
Tack för att du delade med dig - jag har ev mola och ska ev opereras nästa vecka. Mitt hCG är "bara" 20000-25000 och läkaren sa först att det kunde vara en muskelknuta eller slemhinna så jag känner mig så förvirrad. Känns skönt att läsa om alla er som befunnit er där jag är nu. TACK!
SvaraRadera